5 sep. 20232 min läsning

Recension: Kite i Dalhalla

"Ord var överflödiga samtidigt som röda facklor föll från en klippa"

Kite i Dalhalla. Foto: Josefin Johansson "Vad fan är det som står på scenen?"

Det var det nog många som tänkte när de klev ned mot sina platser för att vänta in Kite som skulle inviga september månads första lördagskväll. Innanför kupolen som utgör Dalhallas scen stod det nämligen något som närmast skulle kunna beskrivas som byggnadsställningar. De stod placerade bredvid varandra i flera rader. Men när sensommarmörkret sänkt sig över Rättviks konsertskatt blev allt så tydligt.

Till tonerna av Remember Me gjorde orkestern entré och ställningarna på scen började blinka. Att någon annan ens hade kunnat tro något annat än att det fanns en briljant tanke bakom det hela. Det är trots allt en duo som är kända för just sin ljusshow och som nästintill hellre går back bara för att kunna få bjuda på något storartat.

I takt med publiken började även "byggnadsställningarna" att dansa. Välkoordinerat var de uppe i luften både sidleds och parallellt och det kändes som att det i all sin enkelhet (även om det säkert var rätt komplicerat) bjöd på mer än de vanliga skärmarna på de stora arenorna.

Personerna på scen stod strategiskt utplacerade. Nicklas Stenemo rörde sig fritt mellan de olika raderna av galler medan Christian Berg hade sitt instrument placerad längst fram, bakom den första ställningen. För att rätt otippat dra en Jönssonligan-referens så var "allt tajmat och klart – in i minsta detalj". En röd tråd kan sällan ha varit så välarbetad som under Kites gig i Dalhalla. Hårt och bombastiskt inledde de med låtar som Changing följt av True Colours. Hand Out The Drugs flätades samman med Hills samtidigt som hela scenen lös upp i olika strålkastarljus. Ord var överflödiga samtidigt som röda facklor föll från en klippa rakt ned i lagunen. Kites tematik med de filmiska influenserna gjorde att hela konserten kändes som en enda långfilm med de allra största känslomässiga penseldragen. Efter en glittrig version av Jonny Boy trappades föreställningen ned som att förbereda alla på slutet. De stannade inte upp för att säga något till publiken. Och då räknas inte när Nicklas Stenemo benämner åhörarna som "kids" mitt i låten Dance Again. Men trots utebliven verbal utläggning så gav de så mycket till de alla som kommit dit för att lyssna – och titta.

Det finns egentligen inte så mycket mer att tillägga annat än att en kan hoppas att drönaren som flög kors och tvärs faktiskt filmade något som gör att det hela går att uppleva igen. Det kommer förstås inte vara samma sak, men ändå.

Setlist